Att amning är överlägset bäst råder det ingen tvekan om. WHO rekommenderar att barn helammas de 6 första månaderna och det är en rekommendation inte ens Nestlé vågar tala emot. Men någon gång är det ändå dags för annan föda. Hur ska man som förälder tänka då? När är det dags? Vad ska barnet få?
Min inställning till det mesta här i livet är att det egentligen är enkelt. Är det svårt så är det fel. Jag litar på att naturen/ instinkterna/biologin visar vägen för hur vi ska göra, om vi bara lyssnar! Krångla inte till det och se framförallt inte på barnets friska impulser som sjuka.
Myten jag vill ta upp idag är den om hur och när barn ska börja äta s.k. riktig mat. Idag är det vanligt att man 1. Mixar och gör puré av barnets mat samt 2. Trugar barnet att äta även när det spottar ut. Att göra så sett ur ett evolutionärt perspektiv är fel. Riktigt ur ett evolutionärt/biologiskt perspektiv är att först och främst ha en tillit till att det finns en naturlig process från bröstmjölk till annan mat. Väljer man att se tecknen är dessa 1. Tänderna och 2. Barnets smakpreferenser.
Som svar på frågan när det är dags för annan mat så svarar jag: Titta på barnets tänder. De flesta barn börjar få tänder vid 6 månaders ålder så vad kan dessa tänder klara av att bearbeta? Inte kan ett barn med fyra små tänder äta ett helt kycklinglår, ett färskt plommon eller rå broccoli och därför ska barnet inte äta det heller. Problemet är att vi med våra moderna mixerstavar kan göra puré av allt och på så vis få barnet att äta det ändå. När jag får barn kommer jag ha som riktlinje att barnet ska få mat som den med hjälp av sina tänder, sina egna eller en vuxens händer kan fördela i lagom stora bitar.
Vad barnet ska äta tycker jag barnet ska svara på självt. Jag litar på att evolutionen gett oss förmågan att instinktivt känna vad som är bra för oss att äta och jag liter till 100 % på att barn har den förmågan i allra högsta grad. Barn som saknat den förmågan förstår man ju inte blev särskild långlivade… Trots detta är det vanligt att man ser barn som spottar ut mat men bara för att föräldern ska skrapa upp det och truga barnet att svälja. Varför gör vi så?! Barnet visar att det inte vill ha och varför skulle det inte vara sant? Varför tror vi vuxna alltid att vi vet bäst? Bättre än våra barns instinkter och bättre än naturen och evolutionen själv?
Barn ratar grönsaker eftersom det finns naturliga växtgifter i dem som barnet inte kan bryta ned. Barn äter däremot gärna smör, avokado och kött i små bitar. Näringsrika val som är jättebra för den växande hjärnan och kroppen!
I fotoalbumet från när jag är liten finns det en bild på mig när jag äter bregott med sked direkt ur paketet. Jag ser så nöjd ut! Jag minns att jag slickade av smöret från mackorna gång på gång och egentligen hellre ville äta påläggen än smörgåsen. Eller i skolmatsalen där köttbullarna var ransonerade till 8 st och man tvingades äta hårdbröd och potatis för att bli mätt. Hur många känner igen sig?
Att lita och lyssna på barnets val och signaler gäller dock troligen bara så länge man inte sabbat dem. Matas barnet med snabba kolhydrater och görs mer eller mindre sockerberoende är det inte rätt att lyssna på barnets val att äta sockerrik mat som glass, makaroner, ketchup och frukt. Det valet grundar sig i ett sockersug och inte i en naturlig aptit. Har barnets mättnads-och hungersignaler även ignorerats sedan första dagens i livet försvårar det barnets förmåga att känna när och hur mycket det ska äta. Vissa barn har fått sina skrik på mat ignorerade så många gånger att de slutat känna hunger, medan andra barn inte är trygga i att de ska få mat igen och därför äter/ammar tills de blir övermätta och kräks. Detta är inte sunt och barnet behöver hjälp att återställa balansen.
Om mat, hunger och mättnad ses som ett problem som i bästa fall kan hanteras med hjälp av riktlinjer om amningsfrekvens, sötad barnmat i form av puré samt ett ständigt tjat och trugande vid bordet, ja då kommer man få problem. Den naturliga balansen och förmågan att välja lämplig mat sätts ur spel och barnet blir lika förvirrat som sina föräldrar. Aptiten är i grund och botten en sund signal men som för de allra flesta vuxna är satt ur spel till följd av för högt sockerintag vilket skapar sug samt att vi från första dagen i livet fick lära oss att hunger och vårt skrik efter mammas bröst var en signal som ignorerades.
Om man ser på aptit som en naturliga och djupt inrotade drift som finns där för vår överlevnad så kan man lugnt och tryggt följa den själv samt låta sina barn göra det. Plötsligt är det enkelt. Amma så länge och ofta barnet vill amma. Låt barnet äta annan mat när det har tänder som klarar att tugga och tvinga det inte att äta sådant det uppenbarligen inte vill. Lita på att den naturliga utvecklingen gör att barnet av sig självt kommer överge bröstmjölken till förmån för annan mat när det är dags.