Vad vill jag ge mitt barn? Vilken själv- och världsbild vill jag att det ska få med sig? Vilken relation vill jag att vi två ska ha och hur hjälper jag barnet att skapa en god relation till sig själv och andra? Detta är frågorna jag funderar på just nu men jag funderar också på vad vår kultur får mig som blivande mamma att fokusera på.
Jag uppfattar att det finns en oerhört stark tro att barn blir lyckliga om de har en fin barnvagn, en egen spjälsäng med nytvättade lakan, ett gäng gosedjur, en napp, ett babygym, en barnvänlig tvål, en plats i bostadskön, en torr blöja och fasta sov- och ätrutiner. Jag vill dock påstå att många och kanske de flesta av dessa saker är kontraproduktiva. De tar bort fokuset från grundbehovet av trygghet vilket är vad ett barn mest av allt behöver för att må bra i stunden och för att i längden bli en välmående och välfungerande människa.
Det finns forskare som menar att barn upp till ett års ålder borde förstås som om de fortfarande vore foster. Spädbarnet tror alltså att det är en del av mammans kropp och förmågan att förstå tid och rum saknas. Barnet är alltid i nuet och behovet är att få känna trygghet i detta ständigt pågående nu.
Så vad är då trygghet för ett litet barn? Är det sovrutiner, en egen säng och egna leksaker? Nej det är det inte. Trygghet för ett barn är att känna kroppskontakt med sin mamma eller pappa. Trygghet är att få äta så ofta barnet behöver. Trygghet är att bli tröstad när man är ledsen, hjälpt att komma till ro när man är trött och stimulerad när man är nyfiken. För detta behövs inga avancerade prylar utan en omgivning av människor som ser och tryggar dessa behov. Inga gosedjur i världen kan ersätta en varm famn, ingen napp kan ersätta bröstet, inget babygym kan ersätta träningen barnet får när det aktivt får vara med i att bli buret och ingen bostadskö kan ersätta tryggheten i att sova mellan sina föräldrar.
Jag struntar i allt vad spjälsängar, nappar och metoder heter och fokusera istället på att vara närvarande med mitt barn. Jag vill lära känna mitt barn för då är jag övertygad om att jag i varje given stund bättre kommer förstå vad det behöver. Genom att erbjuda min närvaro och närhet är jag säker på att barnet kommer bli tryggt i känslan och vetskapen av att jag finns där. Att vara förälder och ge sitt barn en trygg och bra uppväxt är således varken vara kostsamt eller svårt.
Vi kan kalla det för närvarometoden och enkelhetsprincipen för trygga barn.
Mycket fint!
Lycka till med föräldraskapet!
Tack!
Väldigt bra och konkret skrivet. Jag håller med fullständigt!
Fina tankar och jag håller verkligen med dig. Samtidigt som det stinger till i hjärtat, då det var sådant jag själv inte kunde ge mitt barn fullt ut (drabbades av förlossningsdepression). Hur tänker du kring förlossningsdepressioner och hur man kan hantera det? Jag vill gärna ha ett till barn en vacker dag, men är rädd för att hamna i samma sits igen. Mitt barn är idag 4 år och vi har en fantastisk relation, men den ack så viktiga starten i hans liv blev inte alls vad jag önskat. Ingen amning (mjölkstockningar och bröstvårtor som sprack på mitten och varade under veckor) och en alltför mentalt frånvarande mamma. Vad gör man? När det dessutom är nära på omöjligt att bli tagen på allvar och få hjälp av vården.
Pethra, det blev ett helt inlägg om förlossningsdepression till dig. http://naturligtvisare.se/2012/06/19/forlossningsdepression-hur-och-varfor/
Så klokt skrivet! Ja, spjälsäng var inget vi investerade i precis (läs: la ut pengar på hi hi) Likaså babygym och allehanda plastleksaket som man likagärna kan vara utan. Finns så mycket påhitt vad gäller små barns ”behov” och metoder och annat knas. En fundering/fråga bara om amningen ur evolutionärt perspektiv. Jag tänker att det kanske egentligen inte är helt naturligt att hela tiden ”snuttamma” sitt barn. Hellre ge rejäla amningsmåltider från båda brösten så att barnet sen håller sig nöjd och glad och sen sover en bra stund. Märker skillnad från barn ett (då hade jag all tid i världen och kunde amma hela tiden) och barn två som jag ammar mer sällan men mer rejält så att säga. Barn två är världens nöjdaste, sover tre för barnet härliga sovpass om dagen utomhus och vaknar bara en gång på natten för amning (vi samsover i stor säng). Känns som om detta är bättre för barnet än att ständigt snuttamma. På tal om depressioner tror jag att sömnbristen man får av uppvak för amning och blöjbyten på natten är en stor anledning. Trots höga oxytocinnivåer klarade i varje fall inte jag av sömnbristen med barn ett. Undrar också om urtidskvinnan hade tid och ork att hela tiden vara redo att amma? Hur tänker du här? Amma rejält och sällan eller jämt och ständigt? Självklart utan att låta barnet vara hungrigt och såklart amma oftare under tillväxtperioderna.
Pingback: mamma- och barnbehov i balans | naturligtvisare.se