Mitt inlägg om Förlossningsdepression verkar ha berört många och jag har minst sagt blivit berörd av era kommentarer. Det verkar finnas ett stort behov av att få tala om depression samt att se på problemet ur fler synvinklar än den individfokuserade som modern psykologi och sjukvård presenterar för oss. I det här inlägget funderar jag vidare på individens versus gruppens del i varför en depression uppstår.
Att fler kvinnor än män drabbas av depression har varit känt länge men det tycks också vara så att småbarnsmammor är en särskilt utsatt grupp. Dessa mammor hamnar i kategorin ”Förlossningsdeprimerade” men frågan är om det verkligen är förlossningen som är orsaken? Visst kan de förändrande hormonnivåerna i samband med en graviditet och förlossning ha sin del i det hela men det är inte på långa vägar hela sanningen. Alla personer som är deprimerade har förändrade hormonnivåer, det hör liksom depressionen till. Och även om hormonförändringarna efter en förlossning verkligen spelar en huvudroll så behöver det inte vara orsaken utan det kan lika gärna bara vara den utlösande faktorn för en problematik som fanns där långt innan. Att kvinnor tenderar att bli deprimerade i samband med att de blir mammor får inte ursäktas med att det ”bara är hormoner” utan vi måste se djupare än så och fråga oss vad det är i vår tids kvinno- och mammaroll som gör att vi inte orkar.
Som jag skrev i inlägget menar evolutionspsykologer att depressiva tillstånd är varningsklockor för individen och gruppen att något är fel i livsföringen och att detta något bör förändras. Detta går stick i stäv med dagens behandlingen av deprimerade som i stort sett går ut på att individen ska förändra sitt sätt att tänka och känna.
De största skillnaderna mellan ett evolutionpsykologiskt synsätt och det sättet depressioner behandlas på idag är:
1. Evolutionspsykologin ser depressiva tillstånd som ett problem för både individ och grupp medan dagens behandlingsformer har allt fokus på individen.
2. Evolutionspsykologin ser depressivitet som en varningsklocka på att något i livsföringen är fel. Detta något kan vara både inre och yttre faktorer och lösningen kan således ligga i att förändra både individens och gruppens beteende. Inom dagens medicin behandlas depressioner oftast med en kombination av läkemedel och terapi (KBT och/eller psykoanalys). Både medicinering och terapi utgår från att problemet finns inom individen. Individen har fel hormonnivåer och ska medicineras. Individen har fel tankesätt och får lära sig att tänka på nya sätt. Individens uppväxt var kass och genom terapi ska individen lära sig att hantera sin historia på ett bättre sätt.
Individfokus hela vägen igenom inom modern medicin alltså. Ett annat sätt tänka kring det är att problemet och lösningen finns både inom individen och i gruppen. Att modern behandling fokuserar på individen betyder visserligen inte att psykiatriker och terapeuter verkligen tror och menar att hela orsaken till depressionen ligger inom patienten men synsättet är ändå att man bara kan förändra sig själv. Delvis håller jag med detta synsätt, att förändringar många gånger börjar med en själv. Notera dock börjar. Att förändra sig själv är början men inte alltid slutet! Att bara förändra sig själv är alltså inte nödvändigtvis hela lösningen och jag saknar en diskussion om hur mycket vi som individer ska tåla för att passa in i den samhällsstruktur som helt uppenbart får så många att må dåligt. Tänker man efter så måste det ju finnas en gräns för när individen borde ha rätt att vägra att förändra sig själv om inte de yttre omständigheterna också förändras.
En av orsakerna till att fler kvinnor är män drabbas av depression tror jag är för att vi kvinnor i så hög grad accepterat att det är oss det är fel på. Vi lägger skulden på oss själva istället för att rikta blicken utåt och säga att ”Nej, det är inte mig det är fel på! Det är fel på systemet, kulturen, min man, politikerna osv. osv.”
Istället för att vägra ta mer skiten som lagts på oss har vi kvinnor låtit visdomsorden ”man kan inte förändra andra, man kan bara förändra sig själv” bli till ett skadligt mantra. Man kan dock förändra andra! Och man har rätt att göra det när man själv påverkas negativt.
Till alla kvinnor med liv som är alldeles för tunga och jobbiga. Se inåt och fråga dig själv vad du kan göra annorlunda, men se även med kritisk ögon på din omgivning och kräv att de ska göra och att den ska vara annorlunda. Om omgivningen inte förändras i den takt du behöver så betyder inte det att du ska lära dig nya KBT- tekniker för att bättre kunna hantera all skit som läggs på dig. Det betyder att du ska bli arg och visa omgivningen din ilska. Håll inte dina negativa känslor och tankar inom dig, ta inte på dig hela skulden för att du mår skit och försök för guds skulle inte att bli ännu bättre för att kunna hantera de negativa yttre faktorerna. Du är mycket bättre än du anar och jag vill lova att som kvinna och mamma förtjänar du så mycket mer än vad vår kultur och vårt samhälle ger dig!
Problemet när jag själv blev sjuk var att det var så sjukt svårt att bli tagen på allvar. Gång på gång ringde jag psyk och försökte få hjälp. Grinade, bad om att någon skulle hjälpa mig. Mitt första möte med en psyksköterska glömmer jag aldrig. Hon tittade på mig med lilla-gumman-blicken och sa att det är ju faktiskt helt normalt att känna att man vill kasta ut sitt barn från balkongen, det gör alla ibland. Den sorgen och den skammen när ingen vill ta en på allvar, det är så grymt förgörande. Att bara inse själv att man behöver hjälp är ett stort steg att ta, och när det sedan inte finns något skyddsnät så blir det mörka hålet bara svartare.
Det hela slutade med att jag fick bekosta min egen terapi. Jag fick träffa en överläkare som skrev ut antidepp, och sedan träffa en psykolog ca 3 gånger. Efter de gångerna tyckte hon att jag var ju så duktig så det här skulle gå alldeles utmärkt. Sen var det bara att ringa läkaren när receptet tog slut, och få ny påfyllning.. i fyra års tid. Fyra år. Ingen uppföljning, ingen som ringt och frågat hur jag mår, ingen hjälp öht. Jag vet inte riktigt hur det optimala sättet att behandla en förlossningsdepression skulle se ut, men det är sannerligen inte att skriva ut piller och sedan låta det bero. Jag känner mig fortfarande arg på hur det faktiskt fått gå till. Idag har jag ingen depression, och har säkerligen inte haft det de senaste två åren heller, men de där pillrena blev liksom min snuttefilt. Det var ju svaret, enligt läkarna. Än idag kan jag känna, så fort någon form av oro kryper på, att det kanske vore bra att ta det där pillret ändå… För den psykoterapi jag gick igenom (den privat bekostade och de få icke privata) gav mig noll verktyg att arbeta med. Det var bara grävagrävagräva i det förflutna. Verktyg tror jag är det absolut viktigaste i den situationen. Jag håller med dig om att det är viktigt att fokusera på livet i sin helhet, och inte gräva ner sig i det man själv kan förbättra utan ta hjälp av familj och andra i sin närhet.
Babbel babbel..
Det är ett kärt ämne dock.