På min inlägg ”Hon är visst ingen pojk” har jag fått två kommentarer som jag funderat vidare på.

Linnea skriver bland annat att ”Dock vill jag påpeka att jag anser att könstillhörigheten är en viktig del av identiteten. Det är fantastiskt att få känna sig kvinnlig och /eller manlig och den polaritet som det skapar mellan människor (oavsett det fysiska könet) är själva drivkraften som för mänskligheten vidare.”

och Petra skriver att ”Jag håller inte med kommentaren ovan om att det är så väldans viktigt att få känna sig kvinnlig/manlig. Det är viktigt att en kan vara sig själv, oavsett om det bryter mot rådande könsnormer eller inte.”

Dessa kommentarer tänker jag avspeglar den… ska vi kalla det för könsförvirring? som råder i vår kultur. Å ena sidan får vi lära oss att kvinna är kvinna och man är man, det är mamma som tar hand om barnen och pappa som tar hand om bilen. Punkt slut och inga konstigheter med det. Samtidigt lär vi oss dock också jämställdhetens princip att alla kan och alla är lika mycket värda samt individualismens mantra att det är den egna utvecklingen och det egna självförverkligandet som är både målet och meningen och att inget, särskilt inte könet, ska få stå i vägen.

Att både ha en starkt inpräntad bild av hur kvinnor och män är samt en starkt ideologisk tro att vi alla är ganska lika kan inte annat än skapa förvirring. Jag tänker att en del av felet när vi pratar kvinnligt och manligt är att vi blandar ihop fysiskt kön med så kallade kvinnliga och manliga kvalitéer/energier. Det enklaste vore att inte kalla dessa två olika aspekter för samma sak utan istället låta kön vara just kvinna/man men personenergi något annat, kanske yin och yang som kineserna benämner det.

När Linnea, och alla andra med för den delen, menar att könstillhörigheten är en viktig del av identiteten håller jag inte med. Jag håller med om att det i vår kultur anses viktigt att vara tydlig med om man är man eller kvinna, flicka eller pojke, men jag gillar verkligen i n t e vår tids syn på vad som är utmärkande för respektive kön och därför är det inte heller viktigt för mig att vara typiskt kvinnlig eller att mina barn är typiska flickor och/eller pojkar.

Jag håller dock med om att alla har både kvinnlig och manlig energi i sig, yin och yang med andra ord. Detta har dock inget med könet att göra och det behöver vi komma ihåg. Som Petra skriver så är det viktiga att en kan vara sig själv. Att vara sig själv låter enkelt men frågan är vad som är en själv och frågan är hur man som förälder låter sitt barn vara sig själv?

En del av svaret för att vara sig själv tror jag bestämt ligger i att inte identifiera sig och gå på allt vi får lära oss om vad som är typiskt manligt och kvinnligt. Ser man på personer som inte formats så starkt av rådande könsnormer tycker jag det är uppenbart att de är ”kvinnliga” och ”manliga” på en och samma gång. De är sig själva med andra ord och är troligen trygga i både sin kvinnliga och sin manliga energi.  Spänningen uppstår först när vi tror att det ena är bättre än det andra och att vissa sätt att vara på hör det ena könet till.

Genom att avstå från att ta del av den könsfixering som råder tror jag att mitt barn kommer bli något bättre rustat i sin förmåga att vara sig själv jämfört med om jag från första dagen skulle pressa in barnet i en redan färdig mall för vad som är typiskt pojke eller flicka.

Hur tänker ni andra föräldrar och övriga läsare om könets betydelse för vilka vi är och för vilka våra barn blir?