I princip alla den kommande bebbens kläder är så kallat köns- och personlighetsneutrala. Marinblått, grönt och rött och mönster med ugglor, ränder, svampar och barbapappa men inga spetsar, racerbilar eller textade budskap. Jag gillar inte tanken på att klä mitt barn i en könsstereotyp och jag gillar inte när barn kläs i egenskaper som att vara ”tuff” eller ”gullig” eller i budskap om fred på jorden. Självklart kan man värdera och placera allt i fack om man bara vill och så även med de kläder jag valt, men skillnaden är ändå att värderingen finns i betraktarens ögon och inte som budskap tillverkaren velat förmedla.
Syftet med att ge barnet köns- och egenskapsneutrala kläder är att barnet självt ska få synas. Jag tror inte på, och vill därför inte förmedla, att det är könet eller speciella egenskaper som utmärker vem barnet är.
Min syster har haft liknande tankar när hon klätt sina två barn. Antonia är äldst och fyller fyra i höst och frågan är då om hon tas som den person hon är eller som könet hon tillhör. Av oss som känner henne är hon Antafjanta, Tonka, Tona, Loppan och Antonia men vid ett första möte med en ny människa blir det alltid en fråga om flicka eller pojke. Eftersom Antonia på flera sätt inte passar in i det traditionella ”flickfacket” blir hon väldigt ofta kallad för pojke. Det har varit så ända sedan hon var liten bebis och uppenbarligen verkar det som att barn med kort hår, som leker fritt och som är klädda i andra färger än rosa, lila och vitt måste vara pojkar.
När vi var på stranden i går och Antonia lekte runt i sina blåa badkläder fick hon flera gånger poängtera för de andra barnen och deras föräldrar ”att hon faktiskt är en flicka”. Jag kan inte låta bli att undra hur detta påverkar hennes självbild samt hennes uppfattning om könets betydelse.Vitsen med att ge henne kläder i alla färger var att könet inte skulle spela så stor roll men nu får hon istället poängtera hela tiden för nya människor att hon är en flicka och könet måste på så vis få en stor betydelse.
Även om Antonia inte ger direkt uttryck för att hon skulle blir ledsen när folk kallar henne för pojke så går det väl inte att undvika att det sås ett frö och en undran om hon är tillräckligt flickig för att vara flicka? En rädsla är att hon ska tröttna på könsförvirringen och alltid vilja ha kläder som signalerar tjej. Hon drar redan i sitt hår och längtar tills det blir långt som de andra flickornas och det går inte att utesluta att de beror på en yttre påverkan. Jag hoppas och tror dock att hon är så stark i sig själv att hon inte lägger så stor vikt vid att bli kallad för pojk. Om hon om några år reflekterar över sina minnen av att ha kallats pojk så hoppas jag att det ska leda till insikten att könet inte säger ett jota om personen. För hur skulle det kunna vara så när en flicka så lätt och så ofta misstas för att vara pojk?
Jätteintressanta reflektioner! Det är verkligen så himla lätt att starka ambitioner ”backfirear” och ger motsatt effekt. Jag minns tydligt en händelse från min barndom, nån gång på mellanstadiet tror jag, när jag upptäckt att saker killar sa ofta fick mer uppmärksamhet och tyngd i klassrummet än sådant tjejer sa och påpekade detta för min mamma. Nu som vuxen kan jag lätt tänka mig att många föräldrar skulle gå bananas och dra igång värsta könskriget med skolan och börja snacka genustänk med sin lilla flicka och göra värsta grejen av det. Men min mamma sa bara lugnt något i stil med ”nej, det pojkar säger är inte viktigare än det flickor säger” som om det vore det självklaraste i världen och sen var det inget mer med det. Och det tror jag har gjort betydligt större intryck än en allvarlig diskussion om jämställdhet, för det gör det hela så oerhört laddat, vilket ju är raka motsatsen till vad man vill uppnå. Walk your talk istället helt enkelt och visa dina barn att mamma och pappa är lika viktiga. Dock vill jag påpeka att jag anser att könstillhörigheten är en viktig del av identiteten. Det är fantastiskt att få känna sig kvinnlig och/eller manlig och den polaritet som det skapar mellan människor (oavsett det fysiska könet) är själva drivkraften som för mänskligheten vidare.
Bra inlägg. När min son föddes så tänkte jag på samma sätt, och han har kläder i allt från blått till rosa. Glada färger, kläder (och leksaker) för barn helt enkelt. Han älskar sitt långa hår och har fram tills för några månader sen älskat hello kitty och rosa (men även bilar). Men sen var det som att någon tryckte på en knapp. Inget får vara rosa, inget får vara ”tjejigt”. Det är ledsamt att se hur omgivningen (och framför allt tiden på förskolan) förändrar och förlikar.
Jag håller inte med kommentaren ovan om att det är så väldans viktigt att få känna sig kvinnlig/manlig. Det är viktigt att få känna att en kan vara sig själv, oavsett om det bryter mot rådande könsnormer eller inte, tycker jag.