På min inlägg ”Hon är visst ingen pojk” har jag fått två kommentarer som jag funderat vidare på.
Linnea skriver bland annat att ”Dock vill jag påpeka att jag anser att könstillhörigheten är en viktig del av identiteten. Det är fantastiskt att få känna sig kvinnlig och /eller manlig och den polaritet som det skapar mellan människor (oavsett det fysiska könet) är själva drivkraften som för mänskligheten vidare.”
och Petra skriver att ”Jag håller inte med kommentaren ovan om att det är så väldans viktigt att få känna sig kvinnlig/manlig. Det är viktigt att en kan vara sig själv, oavsett om det bryter mot rådande könsnormer eller inte.”
Dessa kommentarer tänker jag avspeglar den… ska vi kalla det för könsförvirring? som råder i vår kultur. Å ena sidan får vi lära oss att kvinna är kvinna och man är man, det är mamma som tar hand om barnen och pappa som tar hand om bilen. Punkt slut och inga konstigheter med det. Samtidigt lär vi oss dock också jämställdhetens princip att alla kan och alla är lika mycket värda samt individualismens mantra att det är den egna utvecklingen och det egna självförverkligandet som är både målet och meningen och att inget, särskilt inte könet, ska få stå i vägen.
Att både ha en starkt inpräntad bild av hur kvinnor och män är samt en starkt ideologisk tro att vi alla är ganska lika kan inte annat än skapa förvirring. Jag tänker att en del av felet när vi pratar kvinnligt och manligt är att vi blandar ihop fysiskt kön med så kallade kvinnliga och manliga kvalitéer/energier. Det enklaste vore att inte kalla dessa två olika aspekter för samma sak utan istället låta kön vara just kvinna/man men personenergi något annat, kanske yin och yang som kineserna benämner det.
När Linnea, och alla andra med för den delen, menar att könstillhörigheten är en viktig del av identiteten håller jag inte med. Jag håller med om att det i vår kultur anses viktigt att vara tydlig med om man är man eller kvinna, flicka eller pojke, men jag gillar verkligen i n t e vår tids syn på vad som är utmärkande för respektive kön och därför är det inte heller viktigt för mig att vara typiskt kvinnlig eller att mina barn är typiska flickor och/eller pojkar.
Jag håller dock med om att alla har både kvinnlig och manlig energi i sig, yin och yang med andra ord. Detta har dock inget med könet att göra och det behöver vi komma ihåg. Som Petra skriver så är det viktiga att en kan vara sig själv. Att vara sig själv låter enkelt men frågan är vad som är en själv och frågan är hur man som förälder låter sitt barn vara sig själv?
En del av svaret för att vara sig själv tror jag bestämt ligger i att inte identifiera sig och gå på allt vi får lära oss om vad som är typiskt manligt och kvinnligt. Ser man på personer som inte formats så starkt av rådande könsnormer tycker jag det är uppenbart att de är ”kvinnliga” och ”manliga” på en och samma gång. De är sig själva med andra ord och är troligen trygga i både sin kvinnliga och sin manliga energi. Spänningen uppstår först när vi tror att det ena är bättre än det andra och att vissa sätt att vara på hör det ena könet till.
Genom att avstå från att ta del av den könsfixering som råder tror jag att mitt barn kommer bli något bättre rustat i sin förmåga att vara sig själv jämfört med om jag från första dagen skulle pressa in barnet i en redan färdig mall för vad som är typiskt pojke eller flicka.
Hur tänker ni andra föräldrar och övriga läsare om könets betydelse för vilka vi är och för vilka våra barn blir?
Jag skrev ingenting om att kvinnor måste få känna sig kvinnliga eller män måste få vara manliga. Jag håller med dig om att man ska få vara sig själv. Men de flest kvinnor har mer yin-energi och de flesta män mer yang-energi (även om det naturligtvis finns undantag) och då tycker jag det är skittaskigt att ignorera det och behandla barnet som nåt könlöst neutrum. Det är samma sak som att ignorera någon annan del av barnet som hen känner sig hemma i. Lyft fram det istället! Däremot ska man passa sig noga för att lägga olika värderingar i kvinnligt och manligt. Det är två polariteter som kompletterar varandra på ett oerhört vackert sätt både i och mellan människor. Och det bör vi lyfta fram istället för att ignorera.
Mycket riktigt skrev du inte det… men det uppfattas lätt så och det var just frågan om ihopblandning av kön och energi som jag ville lyfta.
Självklart ska inte barnet behandlas som ett könlöst neutrum! men varför skulle det bli så bara för att man inte jämnt och ständigt påpekar barnets kön?! Genom, att precis som du skriver, lyfta fram barnet/personens egenskaper, tänker jag att det av sig självt blir en fin balans mellan personens ”manliga” och kvinnliga” sidor.
Wow, jag hänger såå inte med när ni pratar om yin och yang och kvinnliga och manliga energier, det är ju bara ännu ett sätt att köna på, och det iaf, jag menar är kön är de reproduktiva könsorganen, vilket kan se väldigt olika ut på till synes i övrigt lika människor. Jag vill mena att kön (som i socialt kön) är främst en kulturell konstruktion. Om man jämför mellan kulturer och tidsepoker är det väldigt varierande ideér om vilka egenskaper som är kvinnligt, manligt och mitt i mellan och övrigt etc. På sjuttonhundratalet ansågs det exempelvis väldigt manligt att ha nära till tårar, idag är det något som ses som kvinnligt eller tom. barnsligt och vekt. En annan sak är, tycker jag, så fort vi benämner kön(biologiskt och socialt), som exempelvis kvinnlig eller manlig så gör vi en kulturell konstruktion. Visst kanske vi måste göra det för att över huvudtaget kunna kategorisera och ordna världen, men jag känner i vilket fall som att jag inte först och främst är kön, jag har andra egenskaper och kön är bara en av dem. Såna uttryck som en del kommer med som ”jag är stolt över mitt kön” är för mig lite absurda, visst, jag är stolt över att min klitoris kan ge mig njutning och att jag kan bära ett barn om jag vill, men då är jag lika stolt över att mina händer kan skapa fina bilder och att mina stämband med hjälp av lungorna och munnen kan skapa ord mm. Men jag kan inte riktigt se hur mina könsorgan gör mig till en viss slags person, ok, jag inser att vi har hormoner svirande i kroppen, vissa har mer eller mindre utav olika hormoner, men så vitt jag har förstått det är det väldigt varierande hur mycket av vad man har i kroppen även inom de grupper vi kallar män och kvinnor.
Vad gäller identitet så är det så vitt jag förstår det något som delvis skapas i samspel med andra, och eftersom kön/genus är en så viktig del av vårt samhälle så blir det viktigt i skapandet av identitet när man samspelar med andra. Människor har förväntningar att man ska se ut/klä sig/ bete sig enligt vissa mönster beroende på vilken kategori man hamnar i.
Jag hoppas bara att detta, genom att det diskuteras så frekvent som det faktiskt gör, kommer ändra på sig så människor faktiskt får möjlighet att utvecklas mer individuellt så att människor inte känner att de behöver ta livet av sig för att de råkar vara ”fel” jämfört med hur normen säger att man ska vara.
Jag tycker du är bra, du tar upp många intressanta ämnen i din blogg:)
Jag håller med dig om vad du skriver, och tackar för att jag har så engagerade läsare
När det talas om kvinnliga och manliga energier är det dock inte kön det handlar om utan precis tvärtom handlar det om en uppdelning av egenskaperna som finns i allt levande. Denna uppdelning kan kallas för kvinnligt/manligt eller yin/yang eller vad ens kultur/religion/livsåskådning valt att kalla det.
Kloka tankar, Linda!
Visst finns det skillnader i hormon-nivåer inom grupperna kvinnor/män, men att från det dra slutsatsen att könstillhörighet i praktiken endast är en kulturell yttring som förtrycker individer tycker jag är magstarkt. Vi vet att gruppen män har i snitt 7-800% högre testosteron-nivåer än gruppen kvinnor. Vi vet att våra hjärnor ser olika ut.
Jag antar att ni har goda intentioner när ni drar era slutsatser, men jag antar att vi fokuserar på olika saker. Detta har ingenting med att ”Bäbis 1″ ska ha rosa och ”Bäbis 2″ ska ha ljusblått, utan att förstå och respektera att behov hos människor kan vara olika och att biologi och hormoner har en stor del i detta.
Det är självklart vi alla ska få vara/göra/tycka/tänka/säga vad vi vill och vi inte ska sätta olika människovärden på varandra för vi mår bra av olika saker. Biologin är ju jättefascinerande och kan _hjälpa_ oss att förstå, respektera varandras olikheter och varför vi mår bra av olika saker. Biologin är alltså bara en (om än central och viktig) del i pusslet som bygger upp oss som individer.
Individualiserings-hetsen i dagens samhälle tror jag inte är sund i längden, vi är ett flockdjur och mår bra i grupper där vi respekterar varandra som vi är.
Jag rekommenderar varmt den norska serien Hjernevask där han talar med både amerikanska, norska och brittiska forskare om biologiskt vs kulturellt kön. Mycket intressant!
Tack för en fortsatt dunderblogg Julia.
Håller med igen och tackar för engagemanget
Visste finns det biologiska skillnader mellan könen men precis som du skriver är inte det hela sanningen om människors olikheter. Det finns skillnader mellan alla människor och för att vi ska må bra behöver alla få ta plats i gruppen som de unika personer vi är.
Ja, visst, män har generellt mer testosteron i kroppen och kvinnor har generellt procentuellt större grå massa i hjärnan, problemet är att vi fortfarande inte vet hur/om/vad det gör med oss. Exempelvis är korrelationen mellan aggressivitet och testosteron oklar, är det högt testosteron som ger aggressivitet eller är det aggressivitet som ger höga testosteronvärden. Jag vill inte alls säga att könstillhörighet är enbart kulturellt men att vi fortfarande inte kan dra några slutsatser.
Jag tycker inte alls det är magstarkt att säga att könsroller förtrycker människor, de som hamnar mellan man och kvinna eller ”fel” i dikotomin är oerhört utsatta, de blir offer för hatbrott och självmordsstatistiken beräknas vara väldigt hög i de grupperna. (Däremot är det inte bekräftat eftersom det inte förs register över vem som är homo och trans etc. det man går efter är hur många som söker sig till rfsl och andra instanser med självskadebeteenden, självmordstankar, depression etc.)
Som du säger så är människor flockdjur och trivs i sammanhang där vi respekteras som vi är och jag vill precis som du också se att individer får ha sina olikheter och jag tror visst att biologin har en del i de olikheterna och jag tycker inte att människovärdet ska bli beroende av att man ska passa in i olika kriterier. Men kön och könsroll inte är samma sak, och könsroller kan ställa till med oerhörd skada för individen, exempelvis är det fler unga män som kör ihjäl sig i trafiken, fler män som tar livet av sig, fler män som råkar ut för och begår våldsbrott, fler kvinnor som har ätstörningar och fler kvinnor som dör till följd av misshandel från partnern. Jag tror inte detta är och vill inte heller tro att detta är biologiskt betingat utan att det är en brist i vår sociala tillvaro och därmed något som kan göras något åt.
Jag såg första programmet av det popvetenskapliga Hjernevask efter din rekommendation, det var intressant men samtidigt tyckte jag det var orättvist att de jämförde ”social scientists”(jag vet inte vad jag ska översätta det med) med sådana som fokuserar på biologisk forskning. Dessa samarbetar tyvärr väldigt sällan och tar heller inte så stor del av varandras forskning mellan de olika disciplinerna. Tyvärr, måste jag säga, min tro är att om fler discipliner samarbetat skulle vi förmodligen ha bättre forskning överlag.
Inom samhällsvetenskaper som exempelvis socialantropologi och genusvetenskap(genusvetenskap är dock lite unikt eftersom det är en sk, postdisciplinär disciplin, det innebär att det är många olika discipliner som genusforskning pågår inom, både biologerna och sociologerna i programmet jobbade med genusvetenskap) är antagandet att biologin inte spelar någon roll, det antagandet gör de eftersom de inte sysslar med biologi, inom medicinsk/biologisk vetenskap är antagandet att biologin spelar roll eftersom det är det de sysslar med.
Inom socialantropologin, vilket stor del av genusforskningen kommer ifrån finns antagandet att man måste vara reflexiv i sin forskning, detta är för att det är människor man forskar om och så fort något har med människan att göra (eller ja, det kan gälla djur och djurs beteenden med) så kan man inte längre vara objektiv eftersom man själv som forskare inte är mer än människa och tolkar saker utifrån sin egen föreställningsvärld. Har du sett något program om djur på discovery eller någon annan kanal kanske du förstår hur jag menar när berättarrösten ofta läser in mänskligt beteende på djuren även om vi egentligen inte har särskilt många likheter i övrigt med exempelvis myror, sengångare eller lejon.
Detta är ju otroligt problematisk när de flesta medicinska/biologiska forskarna hävdar att de kan ha en positivistisk hållning, dvs. att de tror att de kan vara objektiva och inte tolkar in saker ifrån deras egna föreställningar om världen i resultaten.
Risken är också att de kanske får önskade resultat just för att de önskade dom alternativt hade förutfattade förståelser om forskningssubjektet(inte objekt eftersom man inte vill säga att en människa är ett objekt). Detta kallas bias och när man forskar om människor så får man räkna med att det alltid kommer finnas någon bias åt endera hållet, som programmet väl visar, även om det var lite vinklat. Inom socialantropologin har vi även begreppen essentialism och biologism. Essentialism handlar dels om hur olika egenskaper kan tillskrivas olika människor beroende på hudfärg, kultur, kön etc. och genom att man förutsätter att dessa egenskaper finns, så letar man efter dem och ignorerar sådant som skulle motbevisa föreställningen, en bias kan man säga. Biologism är snarlikt men då handlar det om att man tror att vissa egenskaper kan tillskrivas biologin och att man därigenom gör långsökta kopplingar som exempelvis, ”män har mycket testosteron i kroppen därför gillar de bilar”. Ism- handlar om att det är en tro på något, inte något som är vetenskapligt. Som sagt tycker jag det är beklagligt att inte disciplinerna samarbetar mer.
Ang. programmet vad det gäller att tjejer i Norge inte är intresserade av teknik fast de lever i världens mest jämställda land, jämfört med tjejer i utvecklingsländer där intresset för teknik i högre utsträckning är lätt att svara på.(Om du ger mig en dag ska jag leta reda på forskaren som tagit upp det här) Det handlar om könsroller och religion(Islam främst). I västvärlden har vi haft uppdelningen att kvinnor ska vara i hemmet och ta hand om barn och gamla medan männen jobbar utanför hemmet med saker. Det har funnits en föreställning om att män är logiska och kvinnor irrationella(det har något med mens och livmödrar att göra) och att män är mer lämpade för teknik och politik etc. medan kvinnor är mer lämpade för omhändertagande mm. Men i en hel del andra länder, som därtill råkar vara/ha blivit u-länder, så har uppdelningen varit att män är spirituella medan kvinnor är världsliga. Det betyder att kvinnor och män har kunnat samsas om samma jobb på arbetsmarknaden men att män alltid har haft högre status inom den religiösa sfären. Så på sätt och vis i västvärlden handlar det om kvarvarande traditioner och föreställningar om kön sedan 1800-talet(föreställningar om kön har ändrats ganska mycket genom tiderna) som följt med oss in i 2000-talet and beyond. Det hade enligt mig varit en fördel om man tagit hjälp av antropologin och tagit hänsyn till historia och kulturer när man gjorde den undersökningen.
Jag tycker det är viktigt att sådant här tas upp, samtidigt tycker jag debatten är lite knepig med tanke på att man inte ifrågasätter lika häftigt om exempelvis hjärtinfarkter är biologiskt/genetiskt eller livsstilsbundet, där har man en helt annan förståelse för att gener spelar roll men att livsstil är den avgörande faktorn. Sedan är det ju lite roligt(nej det är inte roligt egentligen) att det är en ynklig kromosom i kedjan som får hela uppmärksamheten när man pratar om kön och sådant som eventuellt skulle vara länkat till olika intressen och egenskaper. Förutom den så skulle jag tro att jag är mer lik min bror och min far genetiskt än vilken annan kvinna på planeten som jag inte är direkt släkt med. Men det är ju mycket enklare att ”skylla” ojämställdhet på biologin, det är ju något konkret, kropparna ser ju olika ut. Att titta på sociala och politiska mekanismer är svårare då de är mer abstrakta och där många föreställningar finns i vårt medvetande som om de vore given sanning.
Jag ber om ursäkt för min långa kommentar
Grattis till rekordet ”Naturligtvisares längsta kommentar”
Vi har två döttrar. Vi berömmer aldrig vår dotters utseende, för vi tycker att det är viktigt att hon känner sig värdefull för den hon är. Är dock kluven, eftersom tjejer får mycket ”vad du är fin”-kommentarer, så det kanske slutar med att hon tror att vi inte tycker att hon är fin. Annars så leker vi mest med sånt som nog klassas som hyfsat neutralt: pussel, bygga koja, cykla, bollar, innebandy, rita, memory. Det finns dockor och bilar att tillgå också, men inga prinsesskläder och inga krigsleksaker, som kanske är ytterligheter? Vi visar nog mer uppskattning för ett lagt pussel än en docka som bärs på rätt sätt. Tycker det är svåra avvägningar hela tiden, ändå är hon bara drygt två år.
Å det du skriver om att er dotter kanske tror att ni inte tycker hon är fin när alla andra utom ni säger att hon är det förstår jag blir en knepigt! Vad man än tycker som förälder finns det alltid en omgivning som tycker att flickor är fina, snälla, glada och rosa och det måste man hantera men lätt är det ju inte… tåls att funderas vidare på.
De gånger folk kommenterar hennes utseende svarar hon jaa, med en oerhört självklar stämma, bättre än ett förläget ”tack” tror jag att jag tycker, och hon ”fiskar” aldrig efter utseendekomplimanger som jag märkt att andra tjejer redan gör. En tjej höll stolt fram sina målade fingernaglar, dottern fattade ingenting, ganska skönt tycker jag. Kopplingen till blod hade nog varit närmare för henne än att det var fint. Men om man har killar blir det nog andra svårigheter, förväntningarna på tuffheten och hårda lekar verkar enorm, tyvärr. Vi hoppas att våra döttrar kommer leka med både tjejer och killar många år framöver.
Alltid lika uppfriskande att läsa det du skriver Julia, gillar hur du ifrågasätter, provar, vrider och vänder på saker och ting!
Gällande just detta med kvinnligt vs manligt så har jag de senaste 2 månaderna haft en intressant resa inom ämnet. Förutom att jag som tjej är soldat, vilket för många är väldigt främmande fortfarande, så är det ändå relativt accepterat känns det som. Desto mer reaktioner fick, jag eller rättare sagt upplevde jag, när jag rakade av mig håret. Inledningsvis kändes det som att mitt främsta kvinnliga attribut försvunnit och jag sörjde mitt tilltag djupt – när jag var nära andra människor. Men för min egen del, när jag va själv eller kände mig trygg med de jag hade runt mig så njöt jag i fulla drag av att inte ha nåt hår på huvudet – Jösses amalia va skönt det va, nästan läskigt praktiskt! Jag blev vid flera tillfällen frågad om jag va lesbisk, och har även varit med om att folk blivit uppriktigt förvånade när jag börjat prata då de trott att jag av kille. Det jag framförallt lärt mig av detta är att ta mig själv på mindre stort allvar, kommit till insikt om att jag är en människa inte ett kön! Väldigt befriande! 32 år och detta kom inte till mig förrens nu, men bättre sent än aldrig!! Hur detta att bli ifrågasatt om man är pojke eller flicka när man är barn har jag inga genomtänkta teorier om….det kan nog slå åt båda hållen!? Jag tror att man bara ska göra det som känns mest rätt och göra så gott man kan utan att försöka för mycket, älska och respektera så löser sig nog resten!
Intressant det här med reaktionerna när kvinnor klipper av sig håret. Har träffat flera andra kvinnor som berättat precis det du skriver och att det dels varit jobbigt men att slutsatsen varit att de blivit mer trygga i sig själva och kunnat se sig mera som personer och inte kön. Coolt att du vågade tycker jag!