Jag är på väg till Stockholm för att gå på ett spännande möte! Är taggad till tänderna men samtidigt helt lugn för jag känner att uppdraget som mötet handlar om är helt rätt för mig.
Vad det hela rör sig om får ni veta senare..!
Hej vilken fin dag jag hade igår! Träffen med Vilda Familjer- kvinnorna gav mig verkligen ny energi för jag känner mig stärkt i mig själv och mina tankar. Vi pratade bland annat om naturlig förlossning, kollektivliv samt det knäppa med att man som självsäker kvinna så ofta anklagas för att vara duktig.
Att vara duktig innebar för mig fram till för några år sedan att man generellt gjort något bra. Kanske hade man vågat något nytt, eller kanske hade man lyckats med en uppgift lite extra bra. Sedan kom hela ”duktig- flicka” debatten och det blev plötsligt problematiskt att vara duktig. Vi fick veta att duktiga flickor egentligen mest har ångest över sina prestationer. Den duktiga flickan pressar sig själv för hårt och är egentligen inte så duktig som hon vill att andra ska tro att hon är. Duktigheten var en låtsasfasad som alltid rämnade förr eller senare och kvar fanns då bara en trasig liten människa som uppenbarligen tagit i mer än hon pallade.
Att vara duktig är därför inte förknippat med något bra längre, i alla fall inte om man är kvinna. Att vara duktig har blivit något av ett skällsord och en anklagelse. ”Du ska jämt vara så himla duktig” och ”Jaså nu är det någon som vill visa sig duktig” sägs idag direkt till eller bakom ryggen på den som vill gå sin egen väg och sedan gör detta med rak och stolt rygg.
Men tänk om duktiga kvinnor faktiskt är precis så duktiga som de ser ut vara? Tänk om duktigheten är ett resultat av självförtroende, kunskap, god självkänsla, tillit, livslust och lite jävlar anamma?! Tänk om duktiga kvinnor som påstår sig veta, kunna och vilja mer än dem som anklager dem för deras duktighet faktiskt också vet, kan och vill mer?
Som mamma som vill föda hemma, amma ”längre än normalt”, tacka nej till BVC-kontroller och föräldrarutbildning och allmänt har en tro på den egna förmågan att ge sitt barn det barnet behöver får man ofta bemöta anklagelsen om att man är för duktig. ”Du behöver inte vara så duktig” säger folk ibland i all välmening men ännu mer i välmening hade det istället varit om man uppmuntrat de bakomliggande orsakerna till denna duktighet. Samma sak gäller kvinnor som springer marathon, äter bra mat och sprudlar av energi. Och det gäller även kvinnor som driver framgångsrika företag och har innovativa idéer. Kvinnor som på minsta lilla vis går sin egen väg, tror på sig själva och vill ta mer plats än vad normen vill tillåta. Men duktig är inget verb, det är bara en del av resultatet som uppstår när andra egenskaper som personen i fråga besitter får komma till utlopp. Man kan därför inte ”vara” duktig men man kan däremot vara till exempel nyfiken, kreativ, snabblärd och energisk.
Att kallas duktig borde vara något bra. Det är något bra! men ändå används ordet så ofta som en överslätande kommentar eller till och med som en illa dold anklagelse om att man tror lite för mycket om sig själv och har alldeles för höga ambitioner.
Jag vill ta tillbaka ordet duktig! Jag är stolt över att jag tror på mig själv och jag är glad för att mina inre kvalitéer leder till positiva yttre resultat som kan kallas för duktiga.
Idag händer det något spännande för jag ska nämligen iväg och träffa några vilda kvinnor från Östergötlands skogar! Vi har funnit varandra via det nystartade nätforumet VildaFamiljer vilket är ett forum för föräldrar som inte känner sig hemma i den gängse synen på barnuppfostran men söker andra likasinnade att diskutera med. Jag ser fram emot träffen väldigt mycket, minst sagt! För är det något som är viktigt för hur vi människor mår så är det våra sociala relationer och som nyinflyttad här är det just vännerna jag saknar som allra mest.
I övrigt har jag gått och blivit lite förkyld så det är väl dags att inse att hösten är här nu. Dags att sluta gå runt barfota och istället dra på sig sockorna med andra ord, samt dricka mer ingefärste och dagligen skölja näsan med min nässköljare så att bakterier får mindre chans att invadera min kropp.
Receptet på tårtan jag bakade i söndags ska ni också få som utlovat för den var god!
Min Klippa har fyllt 25 år så idag firar vi med tårtkalas och släktbesök.
Tårtan är mitt egna hittepå och om den smakar lika gott som den är vacker att titta på så lovar jag dela receptet med er!
Det ser kanske inte mycket ut för världen men oj vad gott det blev! Jag stekte lök och vitkål i smör och tillsatte efter en liten stund, när kanterna på löken fått lite färg, kantarellerna. Kryddade gjorde jag med timjan, vitpeppar och salt. När kantarellfräset var klart la jag det åt sidan och stekte bacon så det blev alldeles knaprigt och så åt jag allt tillsammans. Fullständigt ljuvligt!
Kom-ihåg-lapp att skriva till mig själv: Ta med en påse på skogspromenaden! Skogen är överfull av kantareller, lingon och blåbär som bara väntar på att plockas, men det gäller att ha något att lägga fynden i.
Idag hittade jag så många och så fina kantareller att jag inte hade hjärta att bara gå förbi dem och i brist på något att bära hem dem i fick mitt linne offra sig. Som tur var träffade jag inga människor i skogen, men å andra sidan så vet väl alla att barn och gravida får sova och äta precis när de vill. Att samla svamp i linnet och med magen bar alltså- inga konstigheter!
Nu ska jag steka kantarellerna med lök, smör, timjan och mycket salt och ha knaperstekt bacon till. Det är verkligen inte ofta jag har lyxen att kunna äta mig mätt på kantareller så nu ska här njutas.
Jag och Klippan känner båda att vi vill styra upp vår kost lite. Vi vill äta fisk ett par gånger i veckan istället för som nu då det blir bara några gånger i månaden. Vi vill äta flera sorters grönsaker istället för att som nu nästan dagligen sitta med en kålsallad. Vi vill, och har redan satt igång, med att utesluta mjölkprodukter och istället äta mer av avokado, kokosfett och nötter. Klippan vill även skärpa till sitt sockerätande.
För att lyckas med förändringen och inte halka tillbaka i gamla invanda ätmönster gäller det att planera. Planera för framgång helt enkelt. Stegen vi tagit och planerar att fortsätta ta:
- Skrivit ihop en 4-veckors middagsmatsedel. Vinsterna är att veckohandlingen blir väldigt enkel när vi vet precis vad vi ska äta under veckan som kommer och så slipper vi ha fantasi varje dag men kommer ändå att få äta varierat och gott.
- Storhandla en gång i veckan istället för impulshandla då och då. Att planera våra inköp är ett måste om vi ska kunna laga rätterna vi planerat för. Att det blir billigare skadar inte heller, idag som exempel köpte jag 3 kilo färsk lax till ett mycket bra pris. Laxen har jag nu lagt i frysen och vips så har vi tio bra middagar.
- Rotat fram receptböckerna och sökt på matbloggar för att tvångsinspirera oss till att skriva upp nya maträtter på matsedeln.
- För att minska (helt sluta!) men socker har jag dels coachat Klippan i att ta reda vad det är sockret fyller för behov. Nu när han vet det är det lättare att se på godiset som en av flera möjliga vägar för att få känna det han vill känna och eftersom socker både har negativa sidor och endast ger en kort effekt försvinner en stor del av sockrets glans i och med denna insikt och perspekitv. Han har också på eget bevåg bestämt sig för att tacka nej till alla former av socker 100 gånger.
- Sträckt ut handen i affären och plockat med grönsaker jag knappt vet vad de heter och inte har en aning om hur de smakar eller ska tilllagas. Dagens modiga handuträckning resulterade i att jag fick hem en butternut squash och en sötpotatis.
Det känns som att det blivit mycket matinlägg den senaste tiden, och är det så så beror det nog på min aptit som fått sig ett uppsving den senaste tiden. Det märks nämligen att graviditeten går mot sitt slut för det känns som att jag mest äter och vilar eller tänker på nästa gång jag ska få göra det. Tränar med mina TRX-band, myser runt på skogspromenader och drömmer om hur det stundande bebislivet kommer att bli gör jag visserligen också, men nu blir det mera mat!
Till middag i kväll ska vi äta varmrökt makrill med rå broccoli och jag har nyss förberett broccolin genom att knåda den med goda olivoljor, apelsinbalsamvinäger, citronsaft och salt.
En enkel men väldigt god och nyttig middag som förenar det bästa från kostvärldarna paleo och raw.
Det här kan vara det bästa receptet jag hittat på under kategorin LCHF-sötsaker! Många efterrätter på LCHF-vis tycker jag annars blir för svampiga (för mycket ägg), med unken bismak (kokosnötsmjöl) eller för osöta. De här chokladkakorna har dock allt man kan kräva. De är krispiga i kanterna, perfekta i smakbalansen mellan sötma och bitter kakao och bara så goda.
Recept- till två kakor i storleken ”Hon är höggravid och hungrig”. Annars åtta småkakor.
50 g smält smör
1, 5 dl mandelmjöl
0, 25 dl kokosflingor
0, 25 dl sesamfrön
2 msk kakao
2-3 msk sukrin
1 tsk bakpulver
1 ägg
Rör samman alla ingredienserna och bred ut smeten till tunna kakor på en plåt. Grädda på 200 grader i 5 min. Låt svalna innan servering.
Mat kommer med många minnen och gula vaxbönor är för mig förknippat med många goda sådana.
Gula vaxbönor som äts med mycket smör förflyttar mig tillbaka till varma sommrar hos mostrarna och kusinerna i Polen. Det får mig att minnas de polska kökets dofter, sorlet av polska som jag bara delvis förstår men älskar att lyssna till. Det får mig att minnas somrar i sverige när mamma hade tid att laga maten vi barn älskade och som vi slukade glatt som en paus från våra lekar ute på farfars gård.
Idag skördade jag mina allra första egenodlade gula vaxbönor och till lunch åt jag dem dränkta i smör. Det är vad jag kallar vardagslycka.
