Den enda delen av mig som har någon som helst träningslust nu för tiden är mitt huvud. Där inne låter det som en jättebra idé att rulla ut yogamattan och göra armhävningar eller gå ut på en snabb och lång promenad.

Min kropp vill dock inte. Inte någonstans vill den trots att dagarna går och jag väntar på den där träningslusten som annars ALLTID kommer efter några dagars vila.

Å ena sida stressas jag lite eftersom jag ju vet hur bra det är är att träna och hur bra jag brukar må av det. Men å andra sidan tycker jag det är både skönt och ganska spännande att för första gången på år bara strunta i det och istället gå runt här hemma, fixa och dona, drömma och bebin och klappa på magen.

För att huvudet ändå ska få sin dos av träning lånade jag ett gäng med böcker som jag nu leget i soffan och bläddrat i. Övningarna ser jätteroliga ut och visst blir jag inspirerad! Tills jag kommer tillbaka till min aktuella kroppsstatus och inser att det  för tillfället är fullt tillräckligt att luffsa runt i skogen, ta ett dopp i sjön, rensa i rabatten och måla om möbler här hemma.

Det faktum att en del av träningslusten släcks bara av att jag läser om träning må vara bra nu. Men hur är det egentligen de gånger man faktiskt vill ge sig ut och svettas också? Lurar vi våra hjärnor att vi faktiskt tränat när vi läser om andras träning? Utifrån det jag vet om kognitiv neurovetenskap skulle det kunna vara så och i så fall gör man nog klokt i att läsa färre träningsbloggar och fitnesstidningar om man är mån om att ens träningslust ska leda till egen rörelse.

Hur funkar det för dig? Blir du inspirerad så att det leder till ett eget träningspass? Eller blir du inspirerad men sitter kvar hemma med en inbillad känsla av att ha tränat?